Djurfoto

Jag har tre fina små fyrfota i min familj. Hera (fluffig med crest, mest vit med buffansikte och lite svart), Spike (släthår i vitt, golden och svart) och Signe (fluffig svart med lite golden och vitt).

Hur det hela började

Det första fröet till att vi skaffade marsvin såddes nog den sommaren vi passade barnens kusin M:s marsvin Bobo. Han var en väldigt mysig och människoinriktad kille som det var väldigt lätt att falla för.

Hösten 2008 lyckades jag övertala maken till att barnen skulle få varsitt marsvin i julklapp. Jag började genast leta efter uppfödare på nätet. Eftersom jag hade en Amerikansk Cocker Spaniel i min ungdom så var jag väl införstådd med att jag inte ville ha någon pälsvård och jag visste ju av erfarenhet att vita klor var lättare att klippa än svarta, så korthåriga marsvin med vita fötter var det jag letade efter.

Efter många om och men så hittade vi till SMF 313 Myosotis. De hade en tort'n white på 1½ år som nyss blivit ihopsatt med en snart treårig kille som kommit med på köpet då de importerat en avelshane från Danmark. Myosotis Dieudonné och Kastaniens Number Two hette de små underverken. Det var de som till slut hamnade hos oss, fast här gick de under namnen Dumle & Kola.

Dumle & Kola var ett väldigt harmoniskt hanpar som lärde oss allt om hur marsvin vill och inte vill ha det och jag blev väldigt förälskad i våra nya små familjemedlemmar! :-)

I oktober 2010 upptäcker vi vad som visade sig vara en hudtumör på Dumles vänstra käke och vi fick en tid på Blå Stjärnan för att operera bort den. Tyvärr så klarade vår fina Dumle inte narkosen så helt plötsligt stod vi där med en ensam och deprimerad Kola.

Vår ursprungliga plan om någon av våra killar skulle gå bort var att kastrera den som var kvar och skaffa tjejer till honom, men tanken på att riskera en sövning så snart efter var inte så lockande, så vi bestämde oss för att försöka hitta en killkompis till Kola i första hand.

På marsvinsomplaceringen Eragons hemsida hittade vi en liten kille som vi blev förälskade i, så vi bestämde oss för att se om inte Kola & Cayenne skulle kunna tänka sig att bli vänner. I början såg allt bra ut, men efter ca två veckor så kände sig Cayenne sig så säker att han visade att en killkompis inte alls var vad han hade tänkt sig här i livet. Cayenne, som idag lever som kastrat tillsammans med många tjejer, fick komma tillbaka till Eragons och vi böjade leta efter en ny kamrat.

Den andra killen vi försökte med hette Arvid, men det slutade med stort slagsmål redan första kvällen. Vi bestämde oss då för att kastrera båda killarna. Arvid blev sedan omplacerad via Eragons och bodde tillsammans med tre tjejer resten av sitt liv.

Kola var egentligen i äldsta laget för en kastrering, men Irene på Eragons hade i över ett års tid kastrerat hanar hos en veterinär med hjälp av lugnande och lokalbedövning utan att förlora en enda (att jämföra med var tionde vid sövning), så vi bestämde oss för att försöka. Själva ingreppet gick bra, men det har tagit ett par månader för Kola att återhämta sig ordentligt.

Linnea har vi tagit över från min ridkompis och Hera, som hittades ute på en gata i Kortedala, har vi adopterat från Eragons.

I början på september 2011 gick Kola ner i vikt utan att vi kunde hitta någon direkt anledning. Efter att under en månads tid kastats mellan hopp och inget hopp visade det sig att vår älskade marsvinsmentor troligtvis hade en tumör i huvudet så han fick lov att somna in.

Det räcker bra med våra två små fruar tyckte jag. Det passerade fina både kastrater och tjejer i vår omgivning som jag föll för, men något höll mig tillbaka. Detta något visade sig vara Miss Daisy Adair som jag första gången träffade hemma hos kvinnan bakom Eragons, nyss född av en ung hona som lämnats in för omplacering. Inte anade jag att hon drygt ett år senare (januari 2012) skulle snärja sig in i mitt hjärta!

Det var meningen att vi bara skulle vara jourhem åt då sju månader gamla Spike (april/maj 2012) under tiden han blev kastrerad, men han lyckades leta sig in i våra hjärtan och ner i tjejernas bur. När sedan både Linnea (juli 2013) och Daisy (januari 2014) lämnade oss så var det inget svårt beslut att behålla ännu en fin liten jourgris, Signe.