Det känns alltid stort när jag för första gången får se Daphne fram på vårkanten, efter att ha varit utan kontakt med henne i närmare ett halvår. Hon håller ju inte till på min matplats utan i ett område ett par kilometer därifrån. Under sommarhalvåret är jag ofta där och smyger med kameran under mornar och kvällar, men på vintern är det så mörkt att det inte är någon större idé. Nu ser jag fram emot att följa henne en sjunde (!) sommar. Hennes dotter Daphnia såg jag också i kväll, men hon ville inte vara med på bild.